För ett par månader sedan tog jag och min man beslutet att vi skulle försöka bilda familj. Än så länge utan reslutat. Vi lovade varandra att det får hända när de väl händer men det har inte riktigt fungerat så i mitt huvud. Under en månad går det till såhär, för varje dag som går ökar hoppet och jag börjar inbilla mig att jag har en hel del olika tidiga symptom. Men ärligt talat vem kan inte vara trött, ha ont i magen och må illa ibland. Det finns naturliga orsaker på de sakerna. Den dagen mensen sätter igång är det som att någon puttar ut mig från en balkong, jag bara faller och faller utan stopp. Det är liksom inte nog med att jag ska må dåligt över själva mensen (mår ibland så pass dåligt att jag inte klarar av att arbeta pga mensen) utan då ska jag må dåligt över att jag inte lyckats bli gravid.

 

Trots att jag och min man hade lovat varandra att låta det ske när det sker så har jag inte kunnat styra över dessa känslor som virvlat runt inom mig. Jag har sökt runt i mängder av olika forum för att hitta någon med liknande problem och hittat andra kvinnor som har det som mig. Där var det en som tipsade om att det fungerar att få skriva av sig och jag har alltid velat prova på att blogga. Sen kände jag att det finns säkert fler som mig som kanske vill känna igen sig i detta och därför är detta även ett sätt för andra att känna igen sig och få vara delaktig i min resa.

 

När ingen vet vad man går igenom är det otroligt jobbigt att klara sig igenom vardagen men på detta vis får jag dela med mig av min resa och mina innersta känslor utan att alla i min närhet behöver få veta. Anledningen till att vi tog beslutet att hemlighålla detta är för att slippa pressen från alla runt omkring en. Vi ville även skona mina och hans föräldrar från att bara vänta och vänta. Dem längtar nämligen alla fyra efter barnbarn.