Efter den där första gången jag trodde jag var gravid har det faktiskt hänt fler gånger att vi misstänkt ett par graviditeter. Aldrig har vi haft den paniken vi hade den där första gången. Genom åren har jag vant mig vid att ta graviditetstest.

 

Däremot har vi gått igenom en ganska jobbig tid i början av året, innan vi bestämde för att börja försöka skaffa barn. Det som hände var att jag fick extremt mycket symptom men varken jag eller mannen brydde oss egentligen för vi är vana vid att mina hormoner kan spåra ur ibland. Däremot var det folk runt omkring oss som var övertygad om att jag var gravid och de personerna kunde inte låta bli att dela med sig om sina tankar hela tiden. Jag fick så mycket hopp och drömmar utifrån detta. Detta växte till misstankar som jag förde över på min man och helt plötsligt var vi 100 % säkra på att jag var gravid. Jag var även 1 månad sen med mensen så vi bara konstaterade att jo det är en graviditet.

 

Eftersom vi var så bergsäkra började vi planera för den kommande bebisen istället för att ta ett test. Ja jag vet otroligt dumt men vi var ju så säkra och det var ju alla i vår närhet med. I denna förvirring köpte vi även lite saker till bebisen som egentligen inte fanns.

 

Tack och lov för en vän till mig som tillslut satte ner foten och sa åt mig på skarpen att ta ett test. Dock inte med så fint ordval kanske...

 

Testet visade som ni förstått att jag inte var gravid. Besvikelsen och smärtan var outhärdlig. Nu satt vi med planer i huvudet och ett par bebisskor och lite babykläder. När jag började må bättre packade jag ihop babysakerna i en kartong för att spara inför framtiden. Det tog tid för mig att återhämta mig men jag lärde mig att det är viktigt att ta det där graviditetsttestet innan man inbillar sig att man är gravid.

 

Anledningen till att mensen var sen var stress, min kropp påverkas otroligt lätt av stress och utebliven mens är det första som visar att något inte stämmer.